att draga de andra från sina penslar och böcker, i trots af Marionnues förklaring, att dagen skulle blifva vacker ända till slut och hvarje hotande mo n drifvas bort från deras kullar; hvarföre de båda flickorna ensamma begåfvo ei; på väg. De stego gladt upprör de gröna höjderna, glädjande sig åt hvarje liten skymt af en blå himmel; och då de kände de lifvande fläktarna af en stark sydvestlig vind, beklagade de den fruktan, som hade hindrat deras moder och Elinor från att dela sådana förtjusande känslor. — Finns det någon lycksalighet i verlden, som kan öfverträffa denna? sade Marianne. — Margaret, vi vilja promenera här åtminstone två timmar. Margaret samtyckte, och de fortsatte sin väg mot vinden, som de skrattande emotstodo omkring tjugo minuder till, då molnen plötsligt samlade sig öfver deras hufvuden, och ett hällregn piskade dem i ansigtet. Förargade och flata, blefvo de, ehuru ogerna, tvungna att vända om, ty intet tak fanns närmare än deras egen boning. En tröst återstod dem likväl, och det var att med all möjlig snabbhet få springa ned för den branta sidan af kullen, som förde direkte till deras trädgårdsport. Det bar i väg. Marianne hade försprånget, men ett falskt steg fällde henne hastigt till markea; och Margaret, ur stånd att sjelf stanna sör att hjelpa henne, drefs ofrivilligt nedåt, tills hon lyckligt vppnådde foten at kullen. En herre, bärande en bössa och åtföljd af två fogelhundar, var just på väg uppför kullen och blott några alnar från Marianne, då olyckshändelsen inträffade. Han