Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1866, sida 1

nöje i att se andras ritningar; och jag förkrar dig, att han ingalunda har brist på naturlig smak, ehuru han icke haft tillille att uppodla den. Om han endast ärt sig, tror jag att han skulle hafva ritat mycket bra. Han misstror sitt eget omdöme i sådana, saker så mycket, att han alltid är obenägen att yttra sig öfver någon tefla; men han har en medfödd skiclighet och enkelhet i smak, som vanligtvis leda honom fullkomligt rätt. Marianne var rädd att förolämpa sin syster och sade derföre ingenting mera i ämnet; men det slags bifall, som Elinor beskref såsom framkalladt hos honom af andras ritningar var mycket långt fi denna hänryckande förtjusning, hvilken, efter hennes tanke, kunde ensamt kallas smak. Likväl, ehuru hon inom sig sjelf smålog åt misstaget, högaktade hon sin rster för denna blinda partiskhet för Edward, som framkallade det. — Jag hoppas, Marianne, fortsatte Elinor, att du icke anser honom ha brist på vanlig smak. Jag tror i sanning, att jag kan säga det du icke gör det, ty ditt uppförande mot honom är riktigt hjertligt, och om det vore din tanke, är jag säker på att du aldrig kunde vara artig mot honom. Marianne visste knappast hvad hon skulle säga. Hon ville för ingen del såra sin systers känslor, och likväl var det omöjligt att säga hvad hon icke trodde. Slutligen svarade hon: — Blif icke förargad, Elinor, om mitt beröm öfver honom icke i alt liknar din tanke om hans förtjenster. Jag har icke haft så många tillfällen att uppskatta han böjelser och smak, som du; men jag har