Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1866, sida 1

säger mig, att jag skall älska honom som en broder, skall jag icke mera se någon bristfällighet i hans ansigte än jag nu gör i hans hjerta. Elinor studsade vid denna förklaring, och var ledsen öfver den värma, hon förrådt i sitt tal om honom. Hon kände, att Edward stod mycket högt i hennes tanke. Hon trodde kärleken vara ömsesidig; men hen fordrade större visshet derom för att Mariannes öfvertygelse om deras kärlek skulle kunna vara henne angenäm. Hon visste, att hvad Marianne och hennes moder gissade det ena ögonblicket, trodde de det nästa — att för dem var önska detsamma som hoppas, och hoppas detsamma som säkerhet. Hon försökte att förklara sakens verkliga tillstånd för sin syster. — Jag söker icke förneka, sade hon, att jag tänker mycket högt om honom — att jag i högsta grad värderar honom, att jag tycker om honom. Marianne utbröt här sörargad: Värdera honom! Tycka om honom! Kallsinniga Elinor! Säg dessa ord en gång till, och jag lemnar rummet genast. Elinor kunde icke låta bli att skratta. — Ursäkta mig, sade hon, och var öfvertygad att jag icke ämnade förolämpa dig genom att så lugnt tala om mina egna känslor. Tro dem vara starkare än jag har förklarat; tro dem, med ett ord, vara sådana, som hans förtjenst och misstanken — hoppet om hans tillgifvenhet för mig kunna berättiga till, utan oförsigtighet eller dårskap. Men något annat än detta får du icke tro. Jag är ingalunda säker på hans kärlek till mig. Det gifves ögonblick då den synes tvifvelaktig; och tills