Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1866, sida 2

— Kanske, sade Marianne, er det med någon förvåning. Edvard är mycket älskvärd, och jag håller hjertligt af honom. Men likväl — det är någonting som felas hos honom — han har icke något af det behag, jag skulle hafva väntat hos den man, som kunde vinna min systers kärlek. Hans ögon sakna allt det lif, all den. eld, som på en gång gifva tillkännå dygd och intelligens. Och utom allt detta, fruktar jag, mamma, att han icke har någon verklig smak. Musik tyckes nappast fängsla honom; och, ehuru han sanska mycket beundrar Elinors ritningar, ir det icke en sådan beundran, som visar ut han förstår deras värde. Det är tydigt att han, i trots af den stora uppmärksamhet han egnar henne under det hon itar, i sjelfva verket icke förstår någonng af saken. Han beundrar som en älskare, icke som en kännare. För att tillredsställa mig, måste dessa karakterer ara förenade. Jag kunde icke blifva lyckig med en man, hvars smak icke i hvarje fscende öfverensstämde med, min egen. san måste sätta sig in i alla mina känsor, samma böcker, samma musik måste änföra oss båda. Oh, mamma, hur själöst, hur lamt var inte Edwards sätt, då an läste högt för oss i går afton! Jag eklagade riktigt min syster. Likväl bar won det med så mycket lugn, att hon knapast tycktes märka det. Jag kunde knapast sitta qvar. Att höra dessa sköna rd, hvilka ofta halva gjort mig nästan ild af hänryckning, uttalade med sådant genomträngligt lugn, sådan förskräcklig knöjdhet! (Ante NY