Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1866, sida 2

min kära Fanny; han bad mig endast, i vanliga ordalag, att bistå dem och göra: deras ställning mera beqväm än det stod. i hans makt att göra. Kanske det hade varit likaså godt om han lemnat alltsammans till mig. Han kunde svårligen tro att jag skulle vårdslösa dem. Men då han fordrade löftet, kunde jag inte göra mindre än gifva det; åtminstone tänkte jag så då. Löftet gafs derföre och måste uppfyllas. Någonting måste göras för dem, när helst de lemna Norland och bosätta sig i ett nytt hem. — Nåväl då, låt någonting göras för dem; men detta någonting behölsver icke vara tre tusen pund. Betänk, tillade hon, att sedan man en gång gj g af med penningarne, kunna de aldrig återkomma till oss. Dina systrar skola giita sig och de skola då vara borta för alltid. Om de verkligen någon gång kunde blifva återställda till vår stackars lille gosse — — Ja, sade hennes man, mycket allvarsamt, det skulle sannerligen göra en stor sk nad. Den tid kan komma då Harry skall sör öfver att man gilvit bort en så stor summa. Om han finge en talrik familj, till exempel, skulle den vara en mycket passande tillökning. — Ja visst. — Kanske skulle det då vara bättro för oss alla, om summan minskades till hällten. Fem hundra pund skulle vara en ofantlig tillökning af deras förmögenhet! — Åh! alldeles oerbördt! Hvilken broder på hela jorden skulle göra hälften så mycket för sina systrar, ull och med om de voro hans verkliga systrar! Och som