Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1866, sida 2

olägligt vissa år att undvara ett hundra eller till och med semtio pand. — Jag tror du har rätt, min engel; de kall blifva bättre att icke gifva dem nå got visst årligen, utan hvad jag då oclk då kan gifva dem skall då blifva dem til mycket större hjelp, emedan de endas skulle föra ett mera lysande lif, om de voro säkra på en större inkomst, utan at derföre vara en smula rikare vid årets slut. Det blir bestämdt bäst. En gåfva af femtio pund då och då skall förekomme alt de någonsin blifva i f. enhet 1:01 penningar och jag skall, iror jag, de nom fullkomligt uppfylla mitt löfte till min fader. — Helt säkert. För at säga sanningen, är jag verkligen öfvertygad att din sader icke tänkte på att du skulle gifva dem några penningar alls. Pet bistånd han menade var säkert endast sådant, m man med skäl ku ide vänta af dig; isom till exempel att söka ut ett litet beqvämt hus för dem, hjelpa dem med slyttningen och skicka dem presenter af fisk och vildt o. 8. v. Jag törs våga mitt lif att ban inte menade någonting annat; det skulle i sanning varit besynnerligt och obilligt om han bade det. Betänk blott, min käre mr Pashwood, huru utomordentligt beqvämt din styfmor och hennes. döttrar kunna lefva på räntan af sju tusen pund, tusen pund som tillhöra hvardera a, l.vilket inbringar dem femtio pund årligen hvardera. Med ett ord, de skola h: mn inkomst af fem hundra årigen, och hvad i all verlden kunna fyra untimmer heböfva mera än det? — De skola lefva så ligt! Deras hushåll skall hästan ingenuus kosta. De skola icke