Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1866, sida 1

ende på andras trefnad hon kunde handla, då tillfället sordrade det. Så djupt kände mrs Dashwood detta ovänliga beteende och så mycket föraktade hon sin svärdotter derför, att hon, vid dennas ankomst, gerna ville hafva lemnat huset för alltid, om icke hennes äldsta dotters uppmaning förmått henne att först eftertänka huruvida det vore passande att begifva sig derifrån. Hennes egen ömma kärlek för sina tre barn bestämde henne sedan för att stanna och för deras skull undvika en brytning med deras bror. Elinor, denna äldsta dotter, hvars råd hade en sådan verkan, egde ett så skarpsinnigt förstånd och sansadt omdöme, att det, ehuru hon endast var nitton år, berättigade henne att vara sin mors rådgifverska och satte henne i stånd att ofta, till allas deras fördel, motverka denna liflighet hos mrs Dashwood, som lätt kunde hafva fört till oförsigtighet. Hon (Elinor) hade ett förträffligt hjerta, — hennes sinnelag var mildt och hennes känslor starka; men hon förstod att beherrska dem: detta var något, som hennes mor ännu hade att lära, och som den ena af hennes systrar beslutat att aldrig lära sig. Mariannes talanger voro, i många afseenden, fullkomligt lika stora som Elinors. Hon var förständig och klok, men häftig i allt ting: hennes sorg, liksom hennes glädje kunde ej hafva någon måtta. Hon var ädelmodig, älskvärd, intressant; hon var allting utom försigtig. Likheten mellan henne och hennes mor var förvånande stor. Elinor såg, med bekymmer, öfverdriften i hennes systers finkänslighet; men af mrs Dashwood var den värderad och älskad.