Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1866, sida 1

han under åratal rönt af sin nidce och hennes döttrar. Han ville likväl icke vara hård, och som ett bevis på sin tillgifvenhet för de tre flickorna hade han testamenterat dem ett tusen pund hvardera. Mr Dashwoods missräkning var i början stor; men hans lynne var gladt och sangviniskt, och han kunde med skäl hoppas att få lefva många år och genom sparsamhet lägga af en ansenlig summa af egendomens afkastning. Men han öfverlefde ej sin onkel längre än ett år; och tio tusen pund var allt som återstod för hans enka och döttrar. Hans son skickades efter så snart mån ansåg det vara fara för lifvet, och åt honom anbefallde mr Dashwood, med all den kraft och enträgenhet, hvartill han var mäktig, hans styfmor och systrar. Mr John Dashwood hade icke den öfriga familjens starka känslor; men han rördes af en sådan bön vid ett sådant tillfälle och lofvade göra allt, som stod i hans makt, för att hjelpa dem. Hans far lugnades af en sådan försäkran, och mr John. Dashwood hade sedan tid att eftertänka hur mycket det försigtigtvis kunde stå i hans makt att göra för dem, Han var ingen illasinnad ung man, så vida man ej kallar så att vara något känslolös och egennyttig; men han var i allmänhet högtaktad, ty han upptyllde sina vanliga pligter med samvetsgrannhet. Hade han gift sig med en mera älskvärd qvinna, kunde han blifvit ännu mera aktningsvärd än han var, kunde han sjelf till och med blifvit älskvärd, ty han var mycket ung, då han gifte sig, och mycket kär i sin hustru. Men mrs John Dashwood var en