Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

Barbaras Historia). (Öfversättning från Engelskan af 8. N-n.) — Jag skall stanna här, Bab, och se till barnet, sade min tante; och, för himlens skull, var så lugn du kan! Kom ihåg att han är mycket sjuk, och en uppskakning kan endast göra honom sämre. Se så, var nu vid godt mod, och Gud välsigne dig! — Är han vaken? frågar jag darrande. — Dimanderö signora, svarar värden, gående mot trappan. Jag sprang efter honom. — Nej, nej, utropade jag, ryckande till mig lampan som stod på bordet. Visa mig vägen! — Deruppe, signora — andra dörren till höger. Permelta — — Godt — jag skall gå upp ensam. Jag gick ensam. Vid första afsatsen stannade jag; fruktande, längtande att gå vidare; med hjertat häftigt klappande och mina fötter tunga som bly. Ännu två eller tre steg, och jag är förbi den första dörren. Innan jag uppnår den andra, stannar jag åter. Är det en skugga, eller ser jag någonting mörkt vid tröskeln? Skuggan rörer sig — qvider — lyfter ett blekt ansigte mot ljuset och uppgifver klagande rop, i det hon närmar sig mig. — Om ni har en qvinnas hjerta i ert bröst — om ni hoppas på Guds barmhertighet i edra sista stunder, så tala för ig! — Maddalena? — Blott att se honom ännu en gång — att kyssa hans hand — att höra hans röst och veta att jag fått förlåtelse! Blott detta blott detta! ; — Stackars Maddalena! hvad har händt: ) Se H.-T. N:o 262,