Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

kinder och panna. Sedan började min ställning att blifva nästan plågsam. Mina lemmar blefvo stela; mitt hufvud domnade; mina händer och fötter sofvo, och det kändes som om jag i nästa ögonblick måste göra någon ofrivillig rörelse, som skulle väcka honom. Men min starka sjelfbeherrskning segrade. I huset herrskade under hela denna tid en djup tystnad. Jag kunde då och då höra hästarne gnägga i stallet utanför, och hvarje pi g af klockan, som måste funnits i nedra våningen. En gång tyckte jag mig höra steg i trappan; men det var blott ett ögonblick. Slutligen, då mina ögon, oaktadt alla mina bemödanden att hålla dem öppna, började tillslutas, vaknade han. — Det är då sannt! sade han. Ingen dröm således! — Nej, fullkomligt sannt, min Hugh. — Och jag har sofvit, älskling — sosvit i dina kära armar! Sådan sömn är lif. Jag känner mig-frisk — alldeles frisk redan — och outsägligt lycklig. Ännu en kyss, min Barbara — låt mig hålla din hand — så! — Och han somnade åter. Medan han sof släppte han så småningom min hand, och jag blef i stånd att lägga hans hufvud på kudden. Hans andedrägt var stilla och jemn. Hans händer voro kalla, och det leende, med hvilket han beledsagat sina sista ord, dröjde ännu på hans läppar. Sådan sömn var i sanning lif! Han var räddad — jag visste, att han var räddad, och jag knäböjdej vid hans bädd och uppsände en tyst tacksägelse till Honom, som gaf denna välsignade sömn. Sedan steg jag upp, tog lampan och smög mig tyst ur rummet. Jag öppnade dörren. Någonting mörkt låg utsträckt vid tröskeln. Det var Maddalena på sin gamla plats, med ansigtet begrafvet i sina