Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1866, sida 2

— Han vill icke se mig — han vill cke tala till mig. Jag ligger vid bans röskel, döende — döende — döende, ty an hatar mig. — Nej, ni är icke döende, och han haar er icke. Var lugn! Ni skall se honom, ch han skall förlåta er — för min skull ;e der, stig upp — stig upp och gå ned ill brasan! Edra händer äro kalla som is. — Ni lofvar? — Jag lofvar. Det skall blifva min esta bön till honom, och jag vet, att lan skall bevilja den. Hur länge sedan ir det han vägrade att se er? Ilvad har li gjort att förarga honom? — Bekänt — bekänt allt! Förrän i afon hade jag aldrig sagt honom allt. Jag sågade icke. Jag föregaf att jag hade nast underrättelser om er genom en freming. Det var att rädda hans lif. Jag visste, att han skulle dö utan er. Men jag kunde icke uthärda att bedraga honom längre. Jag sade honom allt; och då — ah, Dio! — förbannade han mig. — Han skall återkalla förbannelsen. Låt mig gå till honom, Maddalena, och han skall förlåta er, vid den kärlek jag hyser för mitt barn. — Gud i himlen välsigne er! — Men ni måste gå ned till brasan, och var tålig en stund. Det kan komma att dröja en timme, innan jag kallar er. — En timme? O, nej — nej — icke en timme! Jag tröstade henne med försäkran om all möjlig skyndsamhet; hjelpte henne ait stiga upp; såg henne vackla ned för trappan; vände mig sedan mot dörren till det andra rummet, öppnade den sakta och steg in. Jag såg en säng med ett enda omhänge; ett bord, på hvilket en liten oljelampe brann, och en ung bondqvinna, som slumrade i en stol bredvid fönstret. Jag tve kade ett ögonblick, eftertänkande hvas som var häst att göra, gick sedan tyst öf