Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 2

— Nära tio, älskling; och ett rysligt väder. Min tante såg skarpt upp. — Det tjenar ingenting till, Bab, sade hon. Jag vet hvad du tänker på, men det kan inte låta sig göra. Du rör dig inte ur stället ett tum förrän i morgon, lofvar jag dig — och inte då heller, så framt du inte är betydligt bättre. Jag gaf intet svar; men tryckte Idas hand betydelsesullt, och hon besvarade tryckningen. — Och Hugh väntar dig ej heller, sortsatte min tante. Hon skall säga honom, att du inte mår bra, och det skall inte döda honom att vänta tolf timmar längre. — Han skall ej vänta tills i morgon, sade jag. Han skall sjelf vara här före midnatt. — Han sjelf? Nej, nej, min vän — kärleken kan göra mycket, derpå tviflar jag inte; men jag tror inte på underverk. Kärleken kan inte ge en menniska styrka att uppstiga från en sjuksäng, på hvilken -— — En sjuksäng? utropade jag, genast resande mig upp. Barmhertige Gud! han är sjuk, och ni har inte sagt mig det? — Inte sagt dig det? stammade min tante. Men hon — sade inte hon dig? — Inte ett ord. O, tala — tala — fort -— sanningen — låt mig höra sanningen! Min tante tvekade och såg ut som hon gerna ville taga sina ord tillbaka. — Han — han var sjuk, då han afreste, du vet, började hon. — Jag visste det icke. — Men han ville komma, då han fick veta att du var i Rom. Han var tör sjuk