Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 2

På detta sätt skrida minuterna långsamt förbi. Nu uppnå vi La Storta, första skjutshållet från Rom, och byta der om hästar. Ombytet verkställes, utan tvifvel, lika fort som vanligt; men uppskofvet synes för min otålighet oändlig. Jag kastar en frikostig buono mano till den förre postiljonen; den nye springer upp i sadeln; vi komma fortare åstad; och genom nattens dunkel skönjes då och då någonting likt konturerna af berg. Mer än två tredjedelar af vägen är nu tillryggalagd. Omkring tjugo minuter till — jag är ömsom het, ömsom kall. Jag kan knappast andas. De vildaste aningar flyga genom mitt hufvud. Hvad! om han vore död då jag kommer? Om han endast skulle lefva för att uppgifva sin sista suck i mina armar? Om Maddalena visste att han skulle dö och förde mig hit, för att slutligen tillfredsställa sin listiga, obarmhertiga, mägtiga hämd? Jag försöker återkalla hennes ansigte, sådant jag såg det straxt innan jag dånade. Det var olekt, underbart och fullt af betydelse. don sade: Er man lefver; — icke han kall lefva. 0! Vägen tager en hastig vändning, och vi nkomma i ett trångt pass. — Just en plats för banditer, sade min ante, seende sig misstänksamt omkring. delt hastigt synes ett ljus glimma på ågot afstånd. Vår postiljon sporrar sina lästar — ropar — smäller med piskan — ch kör upp framför ett litet värdshus vid ägen — Gsterian della Fossa! Värden (en bonde i fårskiunspels) komner skyndsamt ut med ett ljus i handen ch för oss under bugningar in i ett litet, trefligt rum med stengoll. i (Forts.) 3