Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 2

hatten på och en gammal tung pistol framför sig på bordet. — Se der, sade hon, nickande mycket fryntligt och sattande detta vapen med ett högst förnöjdt utseende, det är för att hålla banditerna på afstånd. Det hängde alltid öfver min säng på Stoneycroft Hall; och då jag for utomlands, förde jag det med mig i den afdelningen af min kappsäck, der annat folk bruka ha sina juveler. Man skall inte finna mig resa omkring verlden utan något medel till sjelfförsvar! Natt, mörker; vinden tjutande omkring de tomma torgen; regnet piskande mot vagnsfönstren; de långa, ensliga gatorna genljudande af våra hjul, då vi skramla förbi — hvarje omlopp af dessa hjul, hvarje klang af våra hästars hofvar mot de våta stenarna, hvarje trög sekund förande oss närmare och närmare! Nu öfversara vi Piazza del Popolo, med den högtidliga samla egyptiska obelisken otydligt sedd i midten, och hejdas ett ögonblick vid stadsporten, der några soldater och tulltjenstenän sitta kring en flammande brasa i tullmset. Nu äro vi ute på landsvägen; allt fver oss är kolsvart mörker, och omkring ss piskar regnet. Mrs Sandyshaft sitter bredvid mig, och nitt barn sofver ljuft i mina armar. Vi wo båda tysta. Postiljonen ropar till sina star och smäller med piskan. En gång nöta vi en resvagn med flammande lyktor, ch en gång hinna vi upp en diligens, scorterad af ett par dragoner. Dessa äro le enda afbrotten på vår resa. Omsider enomfara vi en svart, mystisk slätt, öfver vilken vår väg ibland tyckes stiga och bland falla, liksom marken vore backig.