Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1866, sida 2

ämnar vara på Osterian della Fossa vic midnatt. Min tante slog ihop händerna i bestört ning, under det Ida tyst smög sig ur rummet, för att tillse att mina befallningal åtlyddes. — Kom ihåg, Bab, sade mrs Sandyshaft, att om någon olycka sker derigenom, var det jag, som sökte hindra det Du kan ju bli anfallen af banditer på vägen. Hvem har någonsin hört talas om någonting sådant, som att ett fruntimmer vill fara igenom denna förskräckliga ödemark utanför Rom, nattetid och utan beskydd? Hur kan du dessutom lemna barnet? — Jag skall taga honom med mig. — Åh, om du vill döda barnet, har jag ingenting mera att säga, utropade min tante högst förbittrad. Du vet bättre än jag, hvilken verkan Campagnans pestaktiga nattluft troligtvis skall göra på ett sådant litet stackars barn. Det är att syndigt fresta Försynen — Gud förläte mig, att jag skall säga så om min egen niece; men det är hvad jag tänker. Gör som du behagar! Jag gjorde som jag behagade. Jag visste, att på en natt, då atmosferen var renad af starkt regn, skulle der icke vara någon fara för giftiga ångor, och jag visste också, att jag kunde bära min gosse från vaggan till vagnen och, högst sannolikt, föra honom hela vägen, utan att en enda gång väcka honom. Jag sade så, kort men mycket bestämdt, och lemnade mrs Sandyshaft att afkyla sin vrede, under det jag klädde mig till resan. Då jag kom tillbaka från min sängkammare, fann jag henne med