———— XXXILI KäöIILEL. Osterian Della Fossa. — Hvar är bon? Dessa voro de första ord jag yttrade, då jag återfick medvetandet och hade styrka att tala. — Tyst, Bab! sade min tante, med fingret på munnen. Du får inte tala. Hvad det är hon heter är gången för tre qvart sedan och — Gud sig förbarme! — du får inte försöka att sätta dig upp, barn! Ligg ned och var stilla! — Gängen? 6 sängen, utan mig? utropade jag, arbetande sör att kunna resa mig upp, trots min tantes välmenta bemödanden att hålla mig vid soffan. — Utan dig? — Jag skulle tro det. Här har du Jegat nästan som död, allt sedan de hemtade mig hem. Du ville väl inte, att hon skvlle sätta dig i en vagn och fara åstad med dig på detta sättet, förmodar jag? Men ligg stilla, Bab, och håll mun och var förnuftig! Jag föll tillbaka, tystad och utmattad. — Dessutom ha vi fått adressen, tillade min tante. Ida har den uppskrifven på ett kort. Hotell — hotell — hvad är namnet på stället, min vän? Jeg kan sannerligen inte komma ihåg det. — Octeria della Fossa, svarade Ida, ömt strykande tillbaka mitt hår. — Hvar ligger det? hviskade jag. — Litei bortom La Storta, Liebchen, på vägen till Florens — icke långt, tror jag, från Veji. Jag tillslöt ögonen och låg stilla flera minuter. — Hvad är klockan? var min nästa fråga.