Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 1

till Neapel med sin undergifne man. Ida fullbordade sin stora tafla och afsände den till Zollenstrasse till den stundande täflingen. Paolo, efter att hafva dröjt i Rom vecka efter vecka, förlorade tron på min förmåga att hjelpa honom och gick tillbaka till sin hustru och sitt hem på Capri. Under tiden bosatte sig min tante hos oss i Vicolo dliberti, och vi engagerade hela öfre delen af huset samt ett par goda tjenare till hennes beqvämlighet. Under tiden frodades också min älskling, likt en ung planta i solskenet, insupande styrka och skönhet af hvarje ljuf flägt, som rörde vårens utslående blomster. Han kände mig nu — räckte ut sina små armar, då han såg mig långt ifrån — smålog, då jag smålog, och visade sin kärlek på tusende sätt, knappast begripliga för någon annans ögon än mina. Gud skall veta, att jag behöfde all den omedvetna tröst, hans barnahjerta kunde skänka mig. Jag var mycket olycklig. Det var det hemlighetsfulla, som gjorde mitt lif så färfärligt — den plågsamma, nedslående, förvirrande hemligheten, som beständigt förföljde mig, sofvande eller vakande, tills min hjerna värkte, och sjelfva min själ var trött. Brefvet hade blifvit utlemnadt — det var säkert. Straxt efter dess utlemnande hade Hugh rest från Chambery till Grenoble — det var också säkert. Från Grenoble hade han afrest, efter en natts dröjsmål, med jernvägen; och från denna punkt var allt spår efter honom försvunnet. Han hade icke lemnat någon adress. Han hade hvarken skrifvit till mrs Sandyshaft eller någon af sitt folk på Broombill. Han hade på ett oförklarligt, hemlighetsfullt sätt för