Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1866, sida 1

— Naturligtvis. Det är vår enda utsigt. — Godt — Rom skall det bli. Och hvad det der brefvet angår — nånå, jag har mina misstankar; men det gör detsamma. Tiden skall utvisa det. Vi måste spela patience nu; men vi hålla alla de bästa korten i våra egna händer, och vinna måste vi — någon gång. Stackars Bab! Vi stodo der flera minuter alldeles tysta och sågo hur den röda solen långsamt sjönk ned bakom de aflägsnaste bergstopparne. Den stora slätten låg nedanför, mörk och hemlighetsfull. De lägsta bergen blefvo violetta i skuggan, och de högsta karmosinröda i dagern; och de stora glaciererna blossade som eld vid den aflägsnaste horizonten. Jag tänkte på den tid, då Hugh och jag reste i Schweiz, och mina ögon blefvo skumma, och mitt hjerta tungt, vid detta minne. — Hur herrligt det är! sade jag sorgset. — Ja, det är herrligt, naturligtvis är det herrligt, svarade mrs Sandyshaft. Men sanningen är, min kära Bab, att jag har ingen smak för det sublima. Berg äro visserligen alla mycket bra på sitt sätt; men gif mig Suffolk! Följande morgon reste vi tillbaka till Marseille med jernväg och gingo ombord på den franska ångbåten till Civita Vecchia. XXIX KaPr1ItIkEL. Den gamla, gamla historien. Januari, Februari, Mars förgingo; April kom, och ännu hade vi hvarken sett eller hört någonting af Hugh. Hilda afreste