Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1866, sida 2

— På kan jag inte öfverlemna brefvet. — Men, monsieur — jag är hans hutru. — Dostlagen tillåter icke, att bref afemnas med mindre man uppvisar den persons pass, till hvilken de äro adresserade. — Då vill monsieur åtminstone tillåta mig se brefvet? Han vågade det icke öfver disken, utan höll det afundsjukt på sådant sätt, att jag kunne läsa adressen. Det var adresseradt mrs Sandyshafts stil till Hugh Farquhar, IUsquire, Broomhill, och retourneradt till nambery af mrs Fairhead. Baksidan var nästan helt och hållet öfvertäckt med engelska, franska och italienska postmärken med olika dato. Det var ögonskenligen det andra brefvet, skrifvet tio dagar efter det första. Hvar var då det första? — Är ni säker, monsieur, att der ej finns något mera? — Madame, jten suis bien sår. — Och det har ej kommit några andra? Han tvekade. — Det kan jag icke säga, madame. Om så är, hafva de blifvit utlemnade. Jag kände mig rodna starkt af otålighet. — Men, store Gud! monsieur, detta är en sak af största vigt. Kan ni icke erinra er hvilka bref ni lemnat ut, eller till hvem ni lemnade dem? Han böjde på axlarne och svarade, med ett halft näsvist småleende: Madame begär omöjligheter. Jag säger ej, att der icke-kan ha varit andra bref. Jag tror der varit; men jag kan icke åtaga mig att Kanske min kollega kan på fya utlem