Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1866, sida 2

— Madame, jag har äran att önska er god morgon. — Bab, sade min tante, vi kunna inte göra mera än vi gjort. Nu få vi sätta oss ned och vara tåliga. — Tåliga! upprepade jag, med en bitter suck. — Ja, hvad vinner man med otålighet? Här är Grenoble; derborta jernvägsstationen; och i dag är den åttonde Januari. För tjugosex dagar sedan lemnar en resande detta hotell, med pick och pack; går till den der jernvägsstationen; köper biljett till det eller det stället, och försvinner. Hvem kan säga åt hvad håll ber, for — öster, vester, norr eller A Den skickligaste upptäcktspolis j Bow Street kunde unbstera en menniska efter en sådan kIL.Mycket mindre tre fruntimmer och en barnunge. — Likväl är det så svårt att uppgifva, nu då vi äro på sjelfva hans fotspår — — Dumheter, Bab. Fotspår hjelper ingen efter tjugosex dagar. Man kunde resa till Newyork och tillbaka på den tiden. Min tante satt i en ländstol vid brasan; jag stod vid fönstret och såg utåt Alperna och solnedgången. Vi hade rest så långt som till Grenoble, men här försvunno alla spår af Hugh och hans kamrater. De hade lemnat staden med jernvägen morgonen efter deras ankomst, och ingen visste hvart de rest. Så ogerna jag än ville tillstå det, visste jag att min tante hade rätt, och att vidare eftersökning var fåfäng. — — Nå? sade hon efter en stund. Hvad skall man göra? i