hvars ingång voro målade orden , Hötel de la Poste. En man med ett aktningsvärdt utseende stod i dörren, med händerna i fickorna. Jag stannade, närmade mig ett steg och frågade, om jag kunde få tala med värden. Hvarpå han bugande svarade: — Madame, je suis le maitre dhötel. Var god och stig in! — Nej tack, monsieur, jag — jag önskar endast göra en fråga, — Till er tjenst, madame. — Jag är angelägen att veta, monsieur, om en engelsman, vid namn Farquhar, nyss bott på ert hotell? — Icke mycket nyss, madame. Han reste för nårå en månad sedan, — Iörs jag fråga, hur länge han stannade här? — Omkring fjorton dagar, madame. — Kan ni säga mig, om han rest tillbaka till England? — Om madame vill göra sig besväret att stiga in, skall jag se igenom dagboken och se, om monsieur lemnat någon adress. Jag gick in i värdens rum och satte mig ned, under det han genombläddrade en stor bok, som låg på ett hörnhord. Etter en stund stannade han med pekfingret på en af sidorna. — Ingen adress lemnad, madame, sade han. Men jag tror, att monsieur tog posthästar in. Jag skall se efter åt hvad håll han reste. Och den ertige värden tog ned en annan stor bok från en hylla och börj samma genomsökningsprocess. Åter gjorde hans snabba pekfinger plötsligt halt. — Monsieur F. — numeros quatre, trois, cing et sir, sade han, hastigt öfverlöpande