Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1866, sida 2

nat dem. Madame gjorde bäst i att frågå honom. . — Hvar kan man finna monsicurs kollega? frågade jag högdraget. j — Han har för närvarande gått ut att frukostera — ah, le voilå! I detta ögonblick inträdde en annan ung man på kontoret, liten, rask, svartögd; en riktig affärsman. De vexlade tyst några ord. Derefter steg den nykomne fram och intog den andres plats vid disken. — Madame frågar, om några andra bref blifvit utlemnade från detta kontor till monsieur — monsieur — — Hugh Farquhar. — Just så. Eh bien, madame, det har kommit andra. Jag kan ej säga huru många. Tre eller fyra — kanske sex. De hafva alla blifvit utlemnade, utom det sista, som blifvit madame visadt och ännu ej är efterfrågadt. — Utlemnade till honom sjelf? — Några till honom sjelf, och några till hans ombud, vid uppvisandet af monsieurs pass. — Hur länge sedan, monsieur? — Tre veckor skulle jag tro — eller en månad. — Han har då lemnat Chambery? — Det ser så ut, madame; men om ni vill göra er besväret att fråga efter på Hötel de la Poste --— Hötel de la Poste! Bodde han der? — Jag förmodar det, madame, emedan uppassaren på La Poste ett par gånger kom efter hans bref. Det är fåfängt, förmodar jag, att fråga om monsieur kan erinra sig, huruvida ett bref, adresseradt i samma stil