Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1866, sida 1

det är min nu. För att emellertid visa dig, att jag inte är ett vidunder af elakhet, skall jag säga dig hvad jag nu går hem för att göra — jo, skrifva tre bref: ett till Hugh Farquhar, adresseradt till Broomhill; ett till hans hushållerska, bedjande henne skicka detta bref till honom, warhelst han må vara; och det tredje till ostmästaren i Neapel, med begäran att de bref, som möjligen anländt till mig dit, genast skola skickas till Rom. Hvad säger du nu om det? — Min käraste, snällaste tante — — Åh, är jag snäll nu? Jag var grym ör två minuter sedan. Hör på, muntra upp dig, Bab, och skynda dig att kläda dig och äta frukost och vara färdig till klockan två, så skall jag komma med en vagn och hemta dig och det der missfostret till barn till en promenad. Adjö! Jag muntrade upp mig, med stor ansträngning, för denna och flera följande dagar; men mitt hjerta var tyngst, då jag smålog mest; och mina nätter tillbragtes i tårar. På detta sätt förflöt den föreskrisma veckan och så åter en; och ännu hvarken kom eller skref han. Det hade nu varit tid, och mer än tid, att brelvet kunde blifvit skickadt från Chambery till Eroondbill. och från Broomhill tillbaka til Chambery. Slutligen blef väntan odräglig ech jag beslöt att icke längre fördraga det. Jag gick till mrs Sandyshaft oc tillkännagaf mitt beslut att åfresa til Chambery söljande dagen. bet dummaste du kan göra, Bab ssade hon. Det är just rätta sättet at icke träffa honom. Då två menniskor sök: I hvarandra, skulle den ena alltid bålla sig Istilla.