Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1866, sida 1

— Det har han då. De hafva hyrt rum i den förnämsta delen ar staden; och gå till hofvet; och åka ut hvarje dag i sin egen barouche; och hafva mottagning hvarannan vecka, med ingenting att äta; och äro mäkta fint folk. Det passar just din far. Edmund Churchill, Esquire, var alltid en stor man, i sina egna tankar. Men du hör inte på. — — Jo — jo — jag hör på. — Likt mannen i visan. — Min kropp är i Segovia, mitt hjerta är i Madrid. Ö, Bab, Bab, du är gjord af samma ämne som annat folk, oaktadt den min du sätter på dig, då du är stolt. Gud förbarme sig! gråt inte! Hvad godt kan det göra hvarken dig eller någon annan? — Det — det käns, som han nu inte alls skulle komma! snyftade jag, döljande ansigtet i kuddarna. Jag har varit så full af hopp alla dessa tio dagar; och nu är hoppet helt och hållet borta — borta! — Derföre att han är tolf timmar efter den tid du bestämt i din egen vishet. Bab, var inte en narr! Antag att han är en vecka efter tiden — hvad sen? Han kommer ändå säkert till slut. — En vecka — hvad skall jag göra en hel vecka, utan att veta hvar han är, eller om han fått brefvet? Han — han kan vara sjuk — eller ha rest hela vägen tillbaka till England — hvem kan veta det? Min tante steg upp mycket betänksamt och tog på sig handskarna. — Öm du frågar mig, Bab, hvad dv sskall göra en hel vecka, sade hon, skulle jag råda dig att göra, hvad han gjort et uelt år. — Ni är — ni är mycket grym. — Kanske. Det var din tur sist, och