tåligt! Vi skola snart få underrättelser om Maddalena. Sista dagen förflöt liksom i en dröm. Jag kunde hvarken måla, eller prata, eller sitta stilla, och smög mig derföre tyst bort till Pincios trädgärdar, der jag ensam promenerade omkring. Vid middagen tastade jag bokstafligen. På aftonen blef min nervsvaghet så plågsam, att om endast en brand föll ned i kakelugnen eller dörren öppnades, darrade jag från hufvud till fot. Han skulle genast gå till min tante på Hötel dAngleterre, och hon skulle skicka honom vidare till Vicolo dliberti. Tänk att få höra hans steg i trappan! Tänk hvilken glädje att ännu en gång slutas i hans armar och gråta ut de sista af så många bittra tårar vid hans bröst! Sedan kom det plågsamma minnet af huru förändrad han måste vara; och jag försökte bereda mig på fårorna i hans panna och de gråa håren i hans mörka lockar. På detta sätt gingo aftonens timmar mycket långsamt, och midnatt kom, men ingen Hugh. Klockan ett kom Ida ned, hönfallande mig att gå till sängs; men hvartill skulle det gagnat i det sinnestillstånd, hvari jag befann mig. Sålunda framskred natten, och den väntan, som för några timmar sedan varit visshet, förvandlades till tvifvel och farhågor. Slutligen slog klockan sex, och, uttröttad af vakande, väckte jag Ida, som fallit i sömn på sin stol, och vi gingo båda och lade oss. Jag sof tungt några timmar, och då jag vaknade, fann jag mrs Sandyshaft sitta vid sängen. — Är han kommen? voro de ord som ögonblickligen sväfvade på mina läppar. (Forts.)