stånd att stödja sig på sin egen kraft. Blott en verkan har hon haft: att förvandla katolicismen i Irland från religiös tro till patriotism. — Hvad förhållandet mellan jordegarne och förpaktarne anginge, betecknade Bright såsom det nödvändiga första vilkoret för en bättre framtid, ! att parlamentet stiftade en lag, som åft förpaktaren betryggar ersättning för de af honom sjelf gjorda förbättringarne eller anläggningarne; sådant förhållandet nu är, kan Jordegaren t. ex. drifva förpaktaren bort, så snart han nybyggt sin arrendegård, och sålunda utan skadeersättning tillegna sig frukten af hans flit. Talaren ansåg vidare, att man på lagstiftningens väg borde undanrödja alla de omständigheter, som nu befrämja jordegendomens samlande på allt färre händer. Under de systemer-, yttrade talaren, ,,som hitintills varit följda i kyrkliga och agrariska frågor, har Irland blifvit ett föremål för verldens medömkan och en stående förebråelse för det förenade konungariket. Irland är de många sorgernas land. Om ett yttre öfvervälde öfver samvetena kämpar man, och det kallar man protestantism; för dåliga, olycksbringande lagar träder man inom skrankorna, och det kallar man skydd för eganderätten. Jag undrar icke, att så många irländare årligen söka en tillflykt i Amerika. Under fångenskapen öppnade Israels barn, när de bådo, sina fönster åt Jerusalem. När Muhameds anhängare bedja, vända de ansigtet åt Mecka. När den irländske landtmannen beder om bröd och frihet, följer hans blick den nedgående solen. Hans hjerta känner sig bortfördt öfver det vida hafvet, och i andan trycker han handen på den stora frihetsstaten i vestern. Är det så långt kommet, så är det onda ej blott allvarligt, utan mycket betänkligt; men likväl gifves ett botemedel, om blott det förenade konungarikets folk och parlament ville besluta sig för att använda det. Beträffande festen för Bright i Dublin skrifves till Kölnische Zeitung: , Denna fest hör till de anmärkningsvärdaste opinionsyttringar uti Irlands på demonstrationer så rika historia. I parlamentet har Bright sällan försummat ett tillfälle att med sin vältalighets hela kraft skildra syster-öns elände och uppmana regeringen att bota dess skador; han har förvärfvat sig anspråk på Irlands tacksamhet, utan att låta indraga sig i någon speciel irländsk partirörelse, och räknar fördenskull anhängare inom alla klasser och bekännelser. Derför var också kretsen af deltagare i festen af ganska brokig beskaffenhet; katoliker, anglikaner, presbyterianer och talarens egna trosförvandter, qväkarne, hade infunnit sig för att betyga honom sin aktning; parlamentsledamöter, borgmästare, deputationer från olika stadsmyndigheter, prester, köpmän, förpaktare — kortligen folk af alla stånd — fyllde salen. När Bright besteg tribunen, ville helsningsropen icke taga slut, och samma bifall egnades hans tal. Såsom ett kuriosum förtjenar anföras, att detta tal lemnat ämne till ett af de längsta telegram, som någonsin befordrats medelst en undervattenskabel; med hvilken noggrannhet och snabbhet befordrandet egde rum kan man inse deraf, att depeschen, trots sina 10,000 ord, inom mindre än tre timmar var fullständigt på Löndonertidningarnes byråer. Den 30 Oktober gafs i Mansionhouse (London) en diner för de telegrafbolag och ingeniörer, som haft del i transatlantiska kabelns nedläggning. En af bolagsdirektörerna, hr Wortley, yttrade bland annat i det tal, hvarmed han besvarade skålen för telegrafbolagen: , Först tecknade Citys förnämsta bankirer och köpmän 350 aktier å 1,000 Å, men bland tio bland dessa subskribenter var det väl icke en, som I gjorde det i hopp om vinst, utan blott för att främja ett stort nationelt företag. Hafvet uppslukade dessa 350,000 Å; år 1857 följde dem en summa af 500,000 Å, och år 1859 slöto sig vågorna öfver ytterligare 500,000. Ehuru sålunda 1,350,000 Å efterhand nedsjunkit på hafsbottnen och svårigheten att anskaffa nya summor blef allt större, förlorade man dock icke modet, och företaget kröntes slutligen med framgång. Talaren uttalade till slut det hopp, att transatlantiska telegrafen må befordra ett innerligare förhållande mellan Storbrittanien och Förenta Staterna, samt gaf amerikanaren Cyrus Field det vittnesbörd, att det var han, som först satte saken i gång och alltsedan med outtröttlig kraft höll den uppe. I en kolgrufva vid Peltonville, 1 sv. mil söder om Newcastle har en fruktansvärd explosion egt rum; 24 arbetare saknades efter olyckshändelsen. Öfver Nevyorksshar underrättelse ingått