få det. På den sjette: I dag är det hans Jag föreställde mig hur han om morgonen fann det på sitt frukostbord; den otåliga suck, hvarmed han skulle kasta det åt sidan, tviflande att det kunde innehålla någonting godt — den motvilja, hvarmed han straxt derpå skulle bryta sigillet — den plötsliga glädje, som skulle upplysa hans stackars bleka ansigte — det språng han skulle taga till klocksträngen — den klingande röst hvarmed han skulle beställa posthästar — den ögonblickliga öfvergången från liknöjdhet till kraftfullhet, från detta tillstånd af ovisst hopp, som gör hjertat sjukt, till uppfyldt, strålande, lifgifvande hopp. Då dagen framskred och aftonen nalkades, sade jag till mig sjelf: Han är på väg. Han skall resa dag och natt. Hvarje fot skall synas som en mil för hans otålighet, hvarje timme som en vecka. Sedan beräknade jag hur många dagar resan kunde taga, om han kom om Turin, Genua och sjövägen, och fann, att han möjligtvis kunde komma tredje dagens afton. Vid denna tanke darrade och bleknade jag. Endast två dagar till! Jag kunde icke tro det. Min tante satt hos mig på morgonen, medan jag målade, och Hilda kom med sin vagn sednare på dagen, för att taga mig ut på en promenad. Jag glömde hvart vi åkte, eller hvad som sades och gjordes under vägen. Jag tänkte icke på någonting annat än Hugh. Endast en dag till! Jag genomgick mekaniskt morgonens arbete, afbrytande del allt som oftast för att kyssa mitt barn och hviska i dess lilla öra — i morgon, i morgon, min engel, skall du ligga i din faders armar. Till Paolo sade jag: Vänta