Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1866, sida 3

Blandade ämnen. Den förste riddaren af hederslegionen led den 10 sistlidne December i en ålder af S3 är. Hans namn var Jean Roch Coignet. Han hade i den franska armen tjenat sig upp från simpel soldat till stabsofficer i det gamla kejsargardet. I sitt 71:sta år började han utgifva sina memoirer, hvilka, såsom hvarje särskild individs af nämnde corps, utgöra en hel historisk roman. IIans barndom var olycklig. Hans fader var, såsom han berättar, den ifrigaste krypskytt i Frankrike; han tillbragte sitt lif med jagt, fiske och processer, var för öfrigt älskvärd och nykter samt första hönset i korgen hos alla traktens fruntimmer. IIan var tre gånger gift. Hans första hustru efterlemnade åt honom tvenne flickebarn; hans andra hustru tre gossar och en flicka. Jean var näst don äldste bland gossarna och åtta år gammal, då modern dog och fadren för tredje gången aifte sig, denna gång med sin piga som blott var 15 år gammal. Då hon blef matmoder i huset, tog hon hela husbondeväldet och misshandlade de olyckliga stjufbarnen både natt och dag. Jean kunde icke uthärda dermed, utan rymde sin väg, samt blef, efter att hafva flackat omkring på många håll, Mrssvad till soldat den 6 Fructidor Anno VIL Tan tjenstgjorde i S:t Cloud den 18 Brumaire, då Buonaparte uppställde trupperna i slagordning utanför de deputerades sessionssal, och kunde beskritva. huru generalen först ensam uppgick dit, sedan kom ut derifrån, drog sin lilla värja och gick upp dit igen med en pluton af direktoriets gardesgrenadierer. Hvad som egentligen försiggick visste hvarken han eller hans kamrater riktigt besked om. I slaget vjd Montebello utmärkte sig den unge soldaten genom att rädda sin kaptens lif samt genom att taga och alldeles ensam försvara en siendtlig kanon. Kaptenen föreställde honom för general Berthier och förste konsuln, hvilken sednare gick fram till honom, nöp honom i örat och frågade honom, huru många år han tjenat. Ilan svarade att det var första dagen han varit i elden. Buonaparte sade att det var en vacker debut. lät gifva honom ett hedersgevär och anmärkte, att han ännu var för ung att komma in vid gardet, hvilket först kunde ske sedan han gjort fyra fälttåg, men lät Berthier uppteckna hans namn såsom aspirant dertill. Coignet deltog nu i flera fälttåg, kom in vid gardet och var den förete, som den 14 Juli 1804 vid den stora ordensutdelningen i Invalidkyrkan af kejsarens egen hand mottog hederslegionens riddarekors. Kejsaren satt på en thron framför altaret, vid hvars fot Murat bar ordenskorsen och Beauharnais nålarne att fastsätta dem med. Den sednare ville visa tillbaka Coignet såsom simpel soldat, emedan äfven flere officerare skulle hafva riddarekorset, men Murat anmärkte, att alla riddare voro lika — han var uppropad och kunde passera. Han gick då upp till thronen. kejsaren räckte honom, med loford öfver hans tapperhet. korset. och då han gick med det i banden, ropade kejsaren honom tillbaka, tog korset och fäste det sjelf i hans knapphål. Då han utkom ur kyrkan, skockade sig alla omkring honom för att se korset, och både damer och her famnade honom. Då han kom till kaser och skyldtvakten för första gången skyld korset, blef han så förvånad och bänryckt de ver, att han gaf honom en tiofalt handtryckr och bad honom äta frukost med sig, när han kom från sin post. Dagen derefter måste han jemte alla öfriga dekorerade upp till storkanslern, som omfamnade honom såsom den förste ordensriddaren och bad honom skrifva sitt namn i en stor bok. Han var emellertid vederbörligen ursäktad. ty han kunde icke skrifva, och storkanslern måste styra pennan åt honom. Coignet hade icke såsom barn erhållit den minsta undervisning. Han de att läsa af två gardesjägare, som på en trumma i bivuaken lärd honom känna de första bokstäfverna. -Under år af mitt lif ger han i sitt företal -ha jag blott tagit pennan i handen för att skrifv: i mitt namn-. Då han på sin höga ålderdom be sslot att sätta sina minnen på papperet, hade har i för längesedan såsom stabskapten dragit sig till Oom