Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1866, sida 2

— Ah, naturligtvis försvarar ni honom, om endast för att klandra mig! utropade ag, arbetande mig upp till ordentlig vrede. Kanske ni är af den tanken, att en engelsk gentleman kan hysa sin hustru och sin mätress under samma tak, utan att bryta mot det passande? — Jag tänker ingenting af det slaget. Jag kan inte så mycket klandra honom för att hafva gifvit vika för den första frestelsen, då han var ung och fri, och qvinnan sjelf kastade sig för hans fötter. Ingen man hade handlat annorlunda i ett sådant fall — om icke S:t Antonius; och jag är icke en af dem som tro på dygdemönster. Men hvad jag klandrar honom för, var att låta henne stanna qvar på Broombhill, sedan han fört dig hem. Det var hans stora fel. — Ett fel, som ingenting kan ursäkta. — Hm! jag vill inte säga det, Bab. Jag vill inte säga det. Den stackars varelsen var ingenting för honom annat än en qvinna, som älskat honom på sin egen bekostnad och till sin egen olycka — som ingenting varit för honom flera år innan han brydde sig om dig — som egnat sig helt och hållet åt böcker och studier, och hvars enda lycka i lifvet var att få bo som en råtta 1 en vrå under hans tak och sköta hans bibliothek och kyssa det stoft han trampade på, om han blott ville tillåta henne. Han hade icke hjerta att köra bort henne. Bab. Det var svagt. Det var brottsligt svagt; men det sista strået bryter kamelens rygg, Bab — och det sista slaget krossar ibland en qvinnas hjerta. Hon kunde ha dött, Bab; och det skulle? icke varit en behaglig tanke för Hugh Farquhar, under hela hans lif.