Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 november 1866, sida 2

Jag bittert. — Han kom till mig, svarade min tante mycket allvarligt, i tron att jag visste hvar han skulle finna dig — full af ledsnad öf. ver alla sina fordna därskaper och sjelfförebråelse för hvarje svag eftergift, hvartill han gjort sig skyldig. Full af kärlek, till och med medlidande med dig också — hvilket du icke förtjenade. Du hörde hur hon bad honom kalla sig hustru, och han var nog dum att göra det. Hon var inte mer hans hustru, än jag är hans farmor. — Jag vet det nu, sade jag; men jag ville icke tro en engel från himlen, som skulle säga mig, att hon aldrig varit hans mätress. — Naturligtvis var hon hans mätress — han nekar inte dertill; men det var tolf eller tretton år sedan. — Han narrade henne bort från en god man och ett aktningsvärdt hem, sade jag, citerande Paolo, och förde henne — — Han gjorde ingenting sådant, inföll min tante. Hon blef kär i honom och gömde sig på hans jakt, lik en fräck slyna som hon var.