höfver inte komplimentera mig. Jag värderar det inte ett öre. Jag värderar sundt förnuft och grundsatser mycket mera än artigheter, kan jag säga dig. — Jag hoppas, sade jag, rodnande och kännande mig nägot stött, att ni icke anser mig sakna någotdera? — Det gör jag likväl. En hustru, som springer bort från sin man, utan någon förnuktig orsak — — Jag ber om förlåtelse. Jag hade hvad som syates mig en fullkomligt förnuftig orsak. — Prat! du handlade efter en vansinnig ingifvelse. Förnuftet hade ingenting alls att göra dermed. — Ater måste jag bedja er om förlåtelse — — Det vore bättre att du bad din man om förlåtelse, afbröt min tante. — Ni kan icke veta under hvilka intryck jag handlade, eller hvad som dre: mig dertill. — Då har du mycket orätt; ty jag ve allt från början till slut. — Huru — — Håll munnen, Bab, och jag skall sägs dig det. Den natt du kom hem från lord Bayhams bal hörde du ett samtal mellan din man och — någon annan. Du tolkade hvad du hörde efter din tanka. Du begärde inga förklaringar. Du sökte ingens råd. Du resonerade ungefär som ett barn, som blir skrämdt af en skugga. Följden blef, alt du handlade som en narr och sprang din väg. Jag förmodar du tyckte det vara mycket präktigt och hjeltemodigt och dramatiskt, med mera sådant; mer ingen annan gjorde det, och det är ändå en tröst.