Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1866, sida 2

min fars hus. Hans barn föddes der, och under dess tak dogo han och vår mor. Det är sorgligt, men heligt. Vi öboar öfvergifva icke våra hem derföre att våra älskade äro borta. — Hvem har tagit vård om stället hela denna tiden? — Ingen, signora. Det är stängdt, och presten har nyckeln. Våra grannar skola icke låta trädgården förfalla, och det finnes inga röfvare på ön. Vi skola finna allting sådant vi lemnade det. — Men ni talade nyss om er fars familj. Har ni inga bröder eller systrar? Modellen skakade på hufvudet. — Jag hade en bror, signora, sade han; men han har varit död många år. Han drunknade. — Och inga systrar? — Jag — jag har hvarken far eller mor, bror eller syster, svarade modellen dystert. Min hustru och jag äro. ensamma i verlden. Jag steg upp — satte mig åter ned — skakad från hufvud till fot. IIvarje ord han sade gaf ny bekräftelse åt mina misstankar. Sjelfva hans förbehällsamhet var ett bevis. Han var Paolo — jag visste, att han var Paolo — Maddalenas älskade bror, som Hugh aldrig hade sett, som han derföre mött två gånger, utan att känna honom. Den drunknade var Jacopo. Men hustrun — hustrun, till hvilken jag gifvit fem-francsstycket den der aftonen i Champs Elyskes — Hugh hade känt henne, och deraf hans häftiga sinnesrörelse, då ljuset föll på hennes ansigte. Jag kände attjag måste fråga honom, kosta hvad det ville. Denna gång afbröts tystnaden af modellen.