Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 oktober 1866, sida 2

ett par veckor, är jag ute och fiskar liksom de andra. Jag darrade — jag blef kall — jag lade barnet i vaggan och lutade mig framåt med hopknäppta händer och åtskiljda läppar. — Är ni gift? frågade Ida derefter. — Ja, signora. — Följde er hustru med er på edra vandringar? — Ja, signora. — År hon nu i Rom? — Nej, signora. Jag skickade henne tillbaka till Capri för några veckor sedan, med ett segelfartyg, som afgick från Livorno. . — Ni har ingen familj, törmodar jag? — Vi hade ett barn, signora, sade modellen sorgset; men han dog för tre år sedan. — Stackars föräldrar! utropade Ida deltagande.--Det måtte ha varit en stor sorg för er? — Det var Guds vilja, signora, svarade modellen. — Dog han i sin spädaste barndom? — Nej, signora. Han upphann tio år — en sådan dugtig, vacker gosse! Det var mycket svårt att skiljas från honom. — Ack, så sorgligt! — Vi förde honom till den bäste läkare i Neapel, fortsatte modellen, och hans mor gjorde en pilgrimsfärd till Wår Fru i Loretto; men det tjenade ingenting till. Guds hand var öfver honom. Signoran ir mycket god, som intresserar sig för våra sorger. — Jag kan endast skänka er mitt del