Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1866, sida 2

mörkret, så kom glädjen med solens uppgång, och då dess första strålar strömmade in genom fönstret, lades en liten späd varelse i mina armar. JXIN KALIILEL. Modellen. Min lilla lefvande blomma, så fager, så mild, så bräcklig, för hvilken min kärlek var Försynen och mina armar verlden. Jag tillbad honom, och han var min — uteslutande min, Jag tröttnade aldrig att upprepa detta för mig sjelf och att hviska det på hans läppar mellan kyssarne — dessa rosenröda läppar, om hvilka jag var så svartsjuk, att, då en annan mun hade vidrört dem, skyndade jag att kyssa bort den frimmande kyssen och åter göra dem helt och hållet till mina egna. Jag blygdes nästan i början att låta dem se hur jag dyrkade min afgud. Om han smålog åt någon annan än mig, var jag färdig att gråta. Jag lemnade honom aldrig ur mina armar utan en hemlig bäfvan. Att endast ligga och se på honom, der han sof på kudden vid min sida, var ett fullkomligt nöje; men att luta mig öfver honom då han var vaken — hålla hans små händer och se in i hans klara blå ögon — var outsäglig fröjd och hänryckning. Dag efter dag betraktade jag det eviga miraklet af lif, som utvecklade sig för min tillbedjan och förtjusning, tills mitt hjerta var öfverfullt af dess kärlek och hvarje tanke blef ett poem, och hvarje handling en bön. Sålunda förflöto de första veckorna, och hvarje vecka blomstrade min ,,under-blomma med ny älsklighet och styrka. Hang skönhet var i början