Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1866, sida 2

knä skrattade och rörde Sir,a små armar. Jag inbillade mig, att han lyssnade till den glada klangen, och mitt hjerta klapade våldsamt, emed:an jag trodde, att jag i såg det första uppvaknandet af den förståndiga själen. Plötsligt, midt under min häftigaste förtjusning, hörde jag ett namn, som tycktes hämma mina pulsslag och min anded ägt och isa leendet på mina läppar. — Capri. Sittande der likt en döfvad, hörde jag ej hvad som följde straxt derpå. De nästa ord, som inneburo någon mening för mitt öra, talades af Ida. — Ni är fullkomligt säker på hvad ni äger mig, amico? — Certo, certo, signora. — Hur kommer det sig att ni förstår er så väl på ett skepps tacklage? — Signora, jag har varit Sjöw an. — Men detta är en spansk galjon för mer än tre hundra år sedan. — Fa niente, signord. Intet skepp, som igser i en hamn, skulle vara tackladt som skeppet på er tasla. Det är omöjligt. Hvar såg signoran skeppet, som hon tagit till modell? — På en gammal spansk gravyr. — Och låg skeppet för ankar? Nej: gravyren föreställde en flotta af saljoner ute på hafvet. — Eccoldå! om skeppet vore i rörelse, skulle siguoran hafva fullkomligt rätt; men non kan lita på, att alla dessa tåg skulle vara slaka, och seglen refvade, i hamn. lag ber signoran om förlåtelse för min ljerthet att nämna det. (Forts.)