Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1866, sida 2

— Jag ser icke hur du kunde funnit någon bättre. Det är utscendet hos en, som tänkt och lidit; sjelfva typen för den djupsinnige, intellektuelle, hjeltemodige seglaren. Besynnerligt! ju mer jag betraktar hans ansigte, desto förtroligare förefaller det mig. Jag är öfvertygad att jag sett denne man någonstädes — för längesedan, Modellen kom åter nästa morgon klockan tio och fann Ida väntande på sig. Jag satt ute på loggian, njutande af den balsamiska GCktoberlusten. En bok låg oläst på mitt knä, mitt barn sof i sin vagga vid mina fötter, och Goody satt midt emot skärande bönor till middagen, — Buon giorno, signera, sade modellen, aftagande sin mössa och bugande sig för hvar och en af oss serskildt. . — Buon giorno, svarade Ida. Jag ämnar sätta er på en stor tafla, amieo, och jag hoppas ni stannar länge nog i Rom för att låta mig fullända den. — Jag hoppas det, signora. — Hur snart skall ni lemna staden? — Jag yct inte, signora, — Tror ni om sex veckor? — Jag kan inte säga, signora. Det beror inte på mig sjelf. — På hvem beror det då? frågade Ida något otåligt, Modellen såg allvarsam ut, — På Guds vilja, signora, svarade han och gick till det öpna fönstret, utanför hvilket jag satt. — Che bello fanciullo! sade han, pekande på vaggan. — H la sua, signora? — Ja, svarade jag, med en rodnad af stolthet och välbehag. — Han är mitt barn.