Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1866, sida 1

BEarhbaras Historia). (öfversättning från Engelskan af 8. N—m.) — Ida, sade jag, upplyftande mitt flor. — Kommer du ihåg mig? Hon steg upp, betraktade mig, Wekade, skiftade färg och sprang sedan i mina armar, med ett rop af förvåning och glädje. — Barbara! utropade hon. — Meine geliebte Barbara! Är det verkligen, verkligen du sjelf? Och derpå gret hon och skrattade och kysste mig förnyade gånger och kunde knappast tro, att icke allt var en dröm. — Ack, hur många år som förflutit! sade hon efter en stund, då vi sutto hand i hand. — Hur många långa, långa år! Jag trodde aldrig att jag åter skulle få se dig, Barbara. Vi hörde, att du gift dig; men vi visste icke ens med hvem. Hvarföre skref du aldrig? Hvarföre kom du aldrig och helsade på oss? Du glömde oss — du glömde din stackars Ida, som älskade dig så högt, och hvars stafiett stod bredvid din så många år! Bor du i Rom? Är din man målare? Hur visste dv, att jag var här? Hvem sade dig det? Så snällt af dig att komma så snart! Jag har icke varit här en timme, och jag var så ensam. Hvarpå jag svarade: — Meine liebe Ida, du gör flera frågoi i ett andetag, än jag kan besvara på er dag. Säg mig först hvilka dina plane äro? Y Se H-T. N:o 252.