Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1866, sida 1

menniskor samlade omkring en gatsångare som sjöng någon enkel ballad till ackompagnementet af en sprucken guitarr. Mannens röst var djup och musikalisk, och han hade längt svart skägg, något gråsprängdt. — Hvilken pittoresk karl! utropade Ida. — Hvad jag gerna skulle vilja afmåla hans hufvad! — Det kan du säkert lätt få, svarade — Han skulle utan tvifvel sitta för lig för några pauls. klen hon r blyg och ville icke framställa sin begäran i så mångas närvaro lerföre, efter att hafva dröjt ett ögonblick fortsalle vi vår väg. — Det besynnerligt, sade jag, mera till mig sjelf än henne; — men Jag tycker mig halva sett detta ansigte förr — ågonstådes — för längesedan — och likväl är det någonting förändradt deri. När kunde det hafva varit? Och hvar? — Kanske på en talla, inföll Ida. Mycket troligt. Jag vågar på alt han ofta suttit som modell, och likväl — godt, Ida, detta är Vicolo deliberti, och det lilla huvet med de gröna fönsterluckorna är — hemmet. unda införde jag min gamla vän och skolkamrat i min låga boring i Vicolo dÅliberti, som nu äfven skule blifva hennes hem, och efter eu stund drucko vi kaffe tillsammans på loggian och pratade om gamla tider, tills manen steg upp öfver Pincios spets. Men denna samma natt stedo lifvets och dödens englar på min tröskel, och flera timmar ty cktes det tsikvelaktigt, huruvida den Allsmäktige ville sända en själ till jorden, eller hemta tvi i himlen. Men liksom lidandet kom med