Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1866, sida 1

rapporna och lemnade hotellet, sedan vi zifvit befalhng om sakerna. — Och dosa är Rom! sade Ida under ägen. — Och detta Pantheon, der Raphael ligger begrafven! Och detta Barbara, som jag trodde att jag förlorat för alltid! Jag känner mig till mods som om jag snart måste vakna och befinna mig i milt eget lilla rum i Zollenstrasse-am-Main. Säg mig, Barbara, är jag verkligen vaken? — Jag tror det, svarade jag leende. — Men jag kan icke bevisa det. — Det är icke alls likt mina drömmars Rom, fortsatte hon. — Jag var icke beredd på butiker och moderna gator sådana som dessa. Jag hade föreställt mig ett slags Palmyra — en mängd majestätiska ruiner midt på Campagnan, med en slags undangömd förstad, der man bodde, sof, åt och drack. Min Gud! hvad är det der för en besynnerlig varelse, med halskråset och de randiga strumporna? — Det är en af Pälvens Schweiziska Garde, svarade jag. — Och nu äro vi i Corso—hjertat af det mederna Rom. — Hur gladt det är här! sade hon, — hur mycket lisligare än i Florens! Jag kommer just från Florens — jag bodde der fem veckor, i ett dystert. boardingkouse, vid en ännu dystrare gata. Jar var så olycklig, och jag vet inte hvad jag skulle tagit mig till, om det icke varit för en gammal snäll, obehaglig engelsk dam, som tyckte om mig och ibland tog mig ut på en promenad i vagn till de vackra omgifningarna kring staden. Hon var en sådan besynnerlig gumma. Hon motsade alla och hatade allting utländskt och narrade mig så att skratta. De afskydde henne alls der vi bodde — utom jag. Slutligen reste