Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1866, sida 2

Iläiddanesver skulle jeg icke längre vara ensam. Ilädane ter skulle den högsta och heligaste af jordisk kärlek, och det kä raste af alt jordiskt sällskap, vara mitt. Denna tand e utgjorde min högsta lycka — likväl icke en helt och hållet oblandad lycka; ty hur kunde jag, till och med i första fallheten af min nya glädje, glömma att mitt barn måste inträda i lifvet vanäradt och aldrig lära känna sin fader. Ack! den fader, som jag ännu så högt älskade — hvars afbild jag snart skulle se efter i ett barnansigte — hvars röst jag skulle lyssna till i en barnaröst, — hvilken jag måste försöka att hädanefter älska blott som ett minne. Och detta var min hemlighet, som kom med sommaren.