Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1866, sida 3

IIVLI ÖPUNI MVM 2 VED ÖULIIUISÄCUIIIIISII var 26,000 balar bomull. Priset å Middl. Upland 15 d. Den biltoge siaren. Mins du än, när siaren man 8å Här i nordanlanden, Han, hvars sång ljöd likt hvitskummig våg, När den bryts mot strauden? Ej blott vågens kraft man fann deri, Men ock eldens flamma; Derför ifrån eld och vatten vi Trodde anden stamma, Ymer likt, som ur Ginun-agapets sköt Framgick, når förbund ed vat net elden slit. Himmelsk skönhet åt sir dikt ock gaf e jätteanden, Och liksom en mohrisk trollkarls staf Fram ur ökensanden Kallar gyllne slott, kring hvilka stå, Undersköna parker, ... St OL Till ett eden gjorde han också i Lifvets ödemarker. Och der uti diktens klara silfvervåg, i Idealets helga spegelbild man såg. Underbar hans sång var och så hög. Ordet omkring tankan Sig så smidigt och dock yppigt smög Som kring eken rankan. Mången sanning af hans snilles makt Fram i ljus blef drag Skatt på skatt ur . mänget okändt schakt Höjde han i dage Stundom han nåd stilla vemod för oss avad Om hur ormen dolde sig bland rosors s blad. Svekfullt skön ur djupet inom kort Frestelsen sig svingar, Skaldens dygd, o xv. Med de starka vingar. Som ett vrak den armes hjerta dref För passioners byar, Gömd hans oskulds klara stjerna blef Uti svarta skyar. Och från landet, som han en gång var så kär, Böljan biltog, brottbalastad skald nu bär. hon flägtar bort Men från tadlets linageld ej hans namn Prälsar du, o bölja! Menskors afsky, likt en vredgad hamn, Skaldens spår ses följa. H vart han irrar öfver berg och dal För han med sin sr Och en klippa utaf samvetsqval Bär han i sitt hjerta. Sorgens natt, den skingras ej a Ängrens brand, den ilammar Ilan, som för dig, Svea, en gå Snillets gudadrömmar, Nu man öfver honom gjuter glad Hånets lavaströmmar. Hvem har rest den domstol, tadlare! Hvarpå J er sätten? Hvad du tycker dig nu stor, pygmå! Mot den fallne jätten. IIvad som har den starke störtat du ej vet, Känner ej hans lisskamps dystra hemlighet. på arns läror, hvari sågs en gång ittre tiders ljusning, ikt hans ljufva, underfulla sång, i istat all sin tjusning. d han djupast fattat, ädlast tänkt, I rankar milda, fromma, Fagra dikter, som sitt land han s Då i yppig blomma Stodoamdens krafter i hanslefnads vå Hvad man högst beundrat nu man blindt försmår. 2 Lil änkt, Aren fly. Ej någon vet hans strid, hur djupt han sörjer, lur han ångrar, lider, ber om frid. gnart ej mer man spörjer, H ivart han fjerran ifrån fädrens jord tyr de trötta sjäten: nart förklinga tadlets bittra ord, nart är han förgäten. samnet, som man förr i ärans strälglans såg, lLycks för alltid bortsköljdt utaf tidens våg. I Från det land, der han sin fristad fanr, Der i tyst bekymmer, Nödens börda bars af biltog man, an, när afton skymmer, i llar åter öfver ödsligt haf Mot den kära norden; och för honom redes snart en graf rärmre fosterjorden. Hvad han brutit glömmas må, sen anden tlytt, Men hvad skönt han skapat lefver upp på nytt. Colmar. hättegangsoch Polissaker. Poliskammaren.