Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 3

det uppskakade mig så, att jag darrar i hela kroppen. — Hvad har uppskakat dig? frågade jag hastigt. — Är någonting i olag? — Jag — jag vet inte, men jag förmodar det. Hvarföre skulle han annars taga så illa vid sig? — Han? Hvem? Professorn? — Ja visst, mitt lam. Hvem annars? Ser ni, jag kände i början inte igen honom, då jag kom på honom i mörkret, vid 10ten af trappan. : — När var det? Inte två minuter sedan. — Inte två minuter sedan? upprepade jag, gående mot dörren. — Då är han der ännu? — Nej, nej, mitt lam, han är långt borta nu. Han drog hatten öfver ögonen och sprang sin väg som en galning, då han fick se mig. — Men hvad gjorde han, Goody? — Gjorde, min älskling? Stod och lutade sitt stackars hufvud mot ledstången och snyftade så att hans hjerta kunde varit färdigt att brista. Mitt eget hjerta sjönk inom mig. Jag plef kall från topp till tå. O! var det då kärlek, när allt kom omkring? Följande morgon fann jag på mitt frukostbord en biljett, innehållande dessa ord: Då ni emottager dessa rader, skall jag vara många mil borta. Jag håller ord. Jag lemnar icke Rom ,i morgon; jag lemnar det i natt, med extrapost. Jag känner, att det är bäst. Jag önskar icke såterse er, förrän denna dröm blifvit ett plägsritt minne. Jag älskade er. Jag äl I skar er. Det är mitt lifs första, sista, enda i kärlek. Låt denna sanning ursäkta min