Jag lyssnade till ljudet af hans sotsteg nedför trappan och gick sedan tillbaka till min plats vid brasan. Hans tomma stol stod midtemot. Tallkottarne hade längesedan brunnit till aska, och mitt lilla rum såg ensligare ut än någonsin. Jag satt med hopknäppta händer, försjunken i sorgliga tankar. Ack! sade jag till mig sjelf, — skall detta kosta mig den ende vän jag hade? Skola vi någonsin åter komma på samma förtroliga fot? Så fattig jag var före denna afton, är jag nu ännu fattigare. Gud gifve att så icke må vara! Han älskade mig icke. Det är icke möjligt, att han skulle älska mig. Då han såg mig så öfvergifven, sökte han ädelmodigt rättigheten att beskydda mig. Goda, ädla, milda hjerta! Han vet nu, att denna rättighet aldrig kan blifva hans, och han vet det, utan att hans stolthet blifvit sårad, eller hans vänskap lidit. IIVarföre kunna vi då icke mötas i morgon, liksom om detta samtal aldrig egt rum? Om han verkligen hade älskat mig — men det gjorde han icke. Nej, han älskade mig säkert icke! — Sedan jag resonerat mig till denna öfvertygelse, förebrådde jag mig ömsom den vrede, hvartill jag narra mig, och tröstade mig vid tanken på allt hvad jag skulle säga till honom följande dagen, innan vi skiljdes. Midt under dessa funderingar kom Goody in med kafket. Mitt välsignade lam, sade hon, med ett sällsamt förstördt u ; — det har väl ingenting händt? Säg mig om någonting har bändt, min i ing! det vill , icke mycket. Hvarföre frågar du? — Emedan — emedan, mitt kära lam, — — AC