Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 2

sorglig förfluten tid, och framåt mot en lika sorglig framtid. Min enda hön är nu att få vara i enslighet. Låt mig vara död för hela verlden utom er sjelf — död och begrafven. — Ske alltså, sade han. — Jag skall troget hålla er hemlighet. — Och — ni är icke förargad, att jag undanhåller er min bevekelsegrund? — Icke det ringaste. Jag räckte ut min hand mot honom i tyst tacksägelse. Han fattade den, höll den löst ett ögonblick, liksom ban icke riktigt visste hvad han borde göra dermed, och släppte den sedan. Tror ni verkligen att ni skall sakna mig? sade han efter en ny paus. — Hur kan ni fråga det? — Jag är blott en gammal björn. — Ni är den bäste vän — den ende vän, jag eger. — Jag ville stanna, om jag kunde, fortsatte han eftertänksamt ryckande i sina mustascher. — Om jag uppgaf direktörskapet i Zollenstrasse och bosatte mig här i Rom, kunde det kanske gå för sig. — Uppgifva direktörskapet! utropade jag med misstrogen förvåning. — Ni kan icke mena allvarsamt? Hm! direktörskapet är mera ära än vinst, och större plåga än bådadera. Lönen är endast tolf hundra fioriner om året. — Men akademien — storhertigen — hvad skulle de taga sig till utan er? Hur kunde ni uthärda att bo utom Tyskland?! — Jag skulle göra mera för mitt eget rykte, sade hdn. — Sannt — ni skulle måla flera taflor.