Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 2

— Ni vill förlåta mig, innan jag går? Ni vill taga min hand? Jag framräckte min hand, något motsträfvigt. Han tog den mellan båda sina. De voro fuktiga och kalla och darrade påagligen. — Farväl! sade han. — Farväl! Han gick mot dörren, men stannade på halfva vägen och stod obeslutsam. — Vi skiljas som vänner, icke sannt? frågade han nästan hviskande. — Vänner! upprepade jag, och den sista skymten af förargelse försvann på ett ögonlick. — De bästa och sannaste vänner i verlden. Tifia aldrig derpå, så länge vi båda lefva! — Tack! sade han och gick ett steg längre. — Och ni lemnar icke Rom i morgon? li kommer och helsar på mig ännu en gång? — Godt — jag skall icke lemna Rom i morgon, svarade han, efter ett ögonblicks tvekan. Der var någonting besynnerligt i hans sätt, någonting som jag icke riktigt kunde förs — Ni vill säkert icke stanna här ännu en hel dag, utan att helsa på mig? envisades jag. Han förde handen till pannan, liksom han känt någon smärta. — Nej, nej, sade han. -Jag skall icke stanna i Rom en dag till, utan att helsa på er. — Farväl — Gud välsigne er: IIan tog blott e sig tillbaka blekt! — rörde läpparna. utan att yttra något ljud — och var borta.