Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1866, sida 3

digt vred jag mig i laåndstolen tör att ta slöheten ut ur kroppen. Plötsligen knackade det på dörren. Jag vände mig om och ropte: stig in, samt såg en fremmande framför mig. Just som jag ville resa mig upp, gjorde han en rörelse med handen, som om han ville säga: genera eder icke! Jag förblef alltså sittande, och den fremmande sade: — Ursäkta, min herre, att jag stör eder. — Icke det ringaste, jag — — Ja visst stör jag er; sök icke att inbilla mig något. Men det får nu vara. Jag kommer från hr M., som bad mig gå till er och bedja er komma till honom i afton. — Åh — det — — Är rasande tråkigt, javisst! — På intet sätt — — Åh ja, det är klart, men jag skall säga att sällskapet hos hr M. blir i sitt slag egendomligt och jag försäkrar eder att ni icke skall finna det tråkigt. — Det tviflar jag alldeles icke på. Jag hoppas ni icke tager det illa upp att jag motsäger er, men ni tviflar, och ännu i detta ögonblick sitter ni och funderar på om jag dock icke i grunden är en vindböjtel, som skaflat mig tillträde hos eder under falsk förevändning. — Jag kan icke komma ur min förvåning, utigt vid att höra den fremmande te tankar. — Nå, jag kan väl förstå er förvåning. Men ni skall bli det ännu mera om ni följer mig. Ni satt nu just och läste ett filosofiskt verk. Det var just vid kapitlet om ,.förställning. — Det är fullkomligt riktigt. Men huru tusan —? — Det är ju likgiltigt? Men kom nu med mig, så skall ni få illustrationer till boken. — Det väcker verkligen min nyfikenhet. I ett nu fick jag fracken på mig och vi reste af. — Eder foglighet börjar att förarga er, sade han nu plötsligen. Det var också verkligen fallet, men jag svarade naturligtvis: ,.alldeles icke, ni misstager er. — Hör på, min herre, lofva mig en gång för alla att icke dölja edra tankar för mig, ty det hjelper föga. Hr M:s sällskap skall för öfrigt roa eder. Ni skall träffa alla edra bekanta, som förr. Hela skillnaden mot det sedvanliga skall endast bestå uti att alla vilja vara sig sjelf. Den skönaste ärlighet och öppenhjertighet skall herrska i hela sällskapet. Ni skall icke få se någon slags förställning. Den rena sanningen skall talas af er, såväl som alla, och följden skall bli den täckaste maskrad. Men nu äro vi framme. Vi stego ut ur vagnen och gingo upp för trapporna. — För tusan, utbrast jag högt, de tyckas hafva knusslat på belysningen. I detsamma stannade jag halft förvånad öfver mitt fria tal. Min ledsagpå mig ironiskt. — Maskraden beg g sade er. run i huset. 2 som j Vi kommo in och jag ilade till Min fru, sade jag med en djup bugning, det Är icke godvilligt jag kommit hit i afton. Jag väntade att se fru M. mycket förvånad öfver dessa plumpa ord, som jag mot min vilja uttalade, men alldeles icke. — Gode hr sade hon, det gör mig nästan ondt om er. För resten må ni icke vara så narraktig och tro, att vi skulle bjudit er hit tör vårt nöjes skull att blott se eder. Nej, här är en hop ungt folk i qväll, som gerna vill dansa, och då ni kan spela litet piano, tyckte vi, att ni gerna kunde bjudas. Med ett huldrikt leende aflägsnade sig frun, medan jag gick vidare och — det var d digaste — jag var icke det ringaste förvånad öfver denna välkomsthelsning. — Hvad han dock ser ful ut, sade en dam som gick förbi, om mig. — Och se på hans kläder, huru de sitta, sade en välklädd ungherre vid hennes sida. — Vet ni hvad, fröken, svarade jag under eu djup bock; om ni tror att ni ser bra ut, så mi tager ni eder. Enhvar kan ju se att ni saknar tänder i munnen och svärtar edra nbryn. Hvad den der utpyntade ,.knodden betr m sitter der bredvid eder, så kan jag alls icke inlåta mig i ordstrid med honom. Modejunkaren reste sig och bockade, som om jag hade sagt honom en komplimang. Då jag vände mig om såg jag en betjent med förfriskningar. Jag tog ett glas och tömde det: — Uh, en sådan smörja! utbröt jag. — Det har ni rätt uti, sade en annan. — Det. ärmin själ bara ljumt vatten, sade en tredje. — Det är alldeles riktigt, sade frun i huset med ett leende ansigte, men det är godt nog för det här llskapet. — Tyst — vi få en sång! En ung man stod just vid pianot och bö en romans. Knappt var den slut förrän alla l der kl ppade. medan man samtidiet fick hör Det var mig en skral röst! eller: — Ilan Junger miserabelt. — ,Ja, genom näsan-. Och falskt sedan! Den unge mannen bockade åt alla håll och ville begynna en ny sång, då jag tyckte det blef för mycket och utropade: Nej, hör nu, min he re. vi hafva verkligen fått nog af er sång; håll nu opp! Sängaren rättade sig derefter, och konversationen begynte ånyo. Jag läste nyss en reseski ning, hörde jag en ung dam rig yngling: den var något tung. — Hvad förstår ni er på de: lilla fröken 7 svarade den tilltalade. — Ja, anmärkte jag, det är nu också min mening att den är otillåtligt torr, men man kan just icke vänta så mycket af er. — Det är en nätt liten flicka er dotter, sade. en annan ung dam till en herre, som stod nära mig: hon liknar er för resten icke. -Nej, svarade han: ärligt taladt, min fröken. tror jag heller icke att hon är min dotter. Goda hr häradshöfding, bad en äldre dam, rskona mig då en gång edra meteorologiska af er i någon tidtill en svarthåakttagelser: jag kan nog sjelf se att det vackert väder i dag, utan att ni behöfver a det. Nu skulle det dansas. Fra M. bad mig engagera en stor tjock dam, som ingen hade tagit. den ringaste notis om. Jag gick derföre till. henne. — Min fru! sade jag med det M. bad mig dansa litet med eder få må få röra litet på edra ben. Vill god att stiga upp, så kunna vi gerna hoppa litet omkring tillsammans. — Ja, tack skall ni ha. N hafva något chic, men jag jag vill dansa litet. Då jag förde henne tillbaka till sin plats uttalade jag som min fasta öf att hon var det tyngsta fruntimmer jag i mitt lif hade fört. Fru M. kom nu och bad mig spela till da Jag kunde icke låta bli att anmärka om der: hider att icke hafva hyrt en musikant. Åh, svarade hon, ni duger nog, ehuru ni icke är taktfast. Klockan slog emellertid tolf och sällskapet bröt upp. Fru M. gick från den ene till den andre och fröjdade sig — i den vänligaste ton — t allt var slut, ty hon var nära på alt somna. — Ja, detsamma bafva vi kännt redan länge, var svaret. ser just icke ut att an icke neka till att