Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1866, sida 2

Ort VY OLE 1110NTIIDNCU ÖSÄTÅ7MII 14((JTCIII IICILU och hället ösvergifves af våra unga artister och drifver så många till den realistiska stilen. — Realistisk! historisk! upprepade professorn igt. — Nonsens, unge man! All sann konst är en form af historien. Om ni icke målar annat än ett träd, eller ett ansigte, eller en båt, troget — är det historia. — Vill n—n—någon gå ned och se på fallen? frågade ynglingen i glasögonen. — Ingen, som icke önskar blifva lemnad efter, svarade miss Dunham, som synbarligen anförde sällskapet. — Klockan är redan half fem, och vi hafva flera mil för oss. Dimman skall säkert hafva uppstigit, förrän vi öfverfarit halfva Campagnan. — Ingen fara för b—b—b-—banditer, hoppas jag? — Banditer! upprepade mr Penwarne muntert, — åh, jag fruktar att det icke är. Det finnes några band häromkring; men de oroa förnämligast de florentinska och neapolitanska vägarna. Tänk att träffa på en Fra Diavolo och hans säl skulle det icke vara förtjusande? — Jag skulle icke alls t—t— tycka om det, stammade den andre, som såg ut att vara mycket illa till mods. Ål fresco-middagen var nu slutad, befallning gifven att sätta för hästarna, och herrarne började hopsamla knifvarne, glasen och de otömda buteljerna i två stora korgar. Under tiden promenerade vi omkring det lilla templet och sågo ned i det forsande vattnet, hvars aflägsna brusande nade ackompagnerat våra röster hela midDp