Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1866, sida 1

— Är de st icke e så, frågade jag mig sjelf, — som ett lif flyter utför tidens elf? Är det icke så, som de, hvilka vi ka, sli tas ur våra armar och drifvas bort för alltid? Till hvilken strand, o blomma? Till hvilket haf, o ström? Till hvilken hamn, o milt hijerta? Det var ett af dessa ögonblick då jag, i all dess bitterhet, förverkligade tanken på hur vi båda aldrig åter ku de möta på denna sköna jordi fred och kärlek, och det slog mig med en känsla af smärta, för djup för tårar. Professorn kom tillbaka, ertäckt af dam och skråmor, men icke desto mindre förtjust i allt hvad han sett och aftecknat från taket på Gästabudssalen. Och nu skyndade vi tillbaka, funno vår vettura väntande vid porten och körde vidare genom den ryktbare olivskogen till T Då staden kom i siste, tog pro upp sitt ur, skakade på hufvudet oc! kade. — Alla värdshusen äro afskyvä rda, sade han. — Gud allena vet hvad vi till middag. — Åh, tänk inte på det, svarade — Hvad betyder det? — Betyder! sade han skarpt. — Ganska mycket i detta infernaliska land. Min middag bar utgjort min dagliga plåga al sedan jag kom till Rom. Åsyn n af malsedeln gör mig galen. Jag vet aldrig hvad någonting betyder, och då jag s utväljer tre eller fyra saker, befinnas de vanligtvis vara vederstyggliga rätter, i stan omöjl för I går, då jag satte mig till min middag, fann jag att jag endast ordinerat några såser och nåB