Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1866, sida 1

vara helt olika, eller om ni i de om er aflidne — men jag ber er om förlåtelse. Det är naturligtvis ett mycket sorgligt ämne, och — och, som jag sade förut, om jag är en narr, kan jag icke hjelpa det. —Ni är min bäste vän i hela verlden, sade jag, uträckande min hand. Han skakade den, som om det varit en pumpstång, och rodnade ända till örtipparna. Sedan, äterfallande i sitt gamla lynne, sade han: .— Dumheter! Alla mä in äro narrär, och alla qvinnor hycklerskor. Jag tror inte, att ni bryr er om mig för en groschen. IIi, schweigen Sie! Jag vill inte höra ett ord af hvad ni har att s säga. Ser ni den der mannen på spetsen af dessa hvalfbågar? Jag undrar hur han kom dit. Hvilken präktig distans jag skulle få till. min skizz, om jag kunde finna vägen ditupp! me Jag kan visa er gångstigen, sade jag, — Den går bakom dessa buskar. Ni måste likväl följa den ensam, ty den är mycket smal. Han hopsamlade sina ritsaker, och jag visade vägen, stannande vid foten af uppgången, som var till och med vildare och otillgängligare än då jag sist såg den. Lemnande honom der att bana sig vig genom snåren så godt han kunde, gick jag tillbaka till dalen och följde den fila (strömmen, der den sorlade öfver småstenar och krasse, tills den förlorade sig pland det höga grä zre ned. Jag tänkte på Hugh och hur vi vandrat der tillsammans i solskenet för två korta år sedan. Jag plockade en liten röd blomme på stranden och såg den flyta bort med strömmen.