Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1866, sida 1

— Ni skämtar med mig, — sade professorn, rynkande pannan. — Ni behagar icke tala. Hvad? — Kan ni icke gissa hvarföre, — frågade jag, vändande mig bort, så att han icke skulle se tårarne i mina ögon. — Kan ni icke gissa att jag skämtar derföre att det skulle kosta mig så mycken smärta att tala allvarsamt? — Jag — jag förstår, --stammade han. — Då skall jag säga er det. Ni vet kanske icke hur förtroligt detta ställe är för mig. Jag har varit här ofta, ofta, i — den förflutna tiden. Jag uppehöll mig en en gång i Tivoli mera än en vecka. Jag har aftecknat denna samma scen från nästan samma synpunkt som ni sjelf. Jag känner hvarje ruin utantill — till det yttre, till dess form och färg; till det inre, till dess legend och historia. Det yttreinhemtade jag för mig sjelf. Det inre, käre vän, lärde jag af en mans läppar, för hvilken all konst, all poesi, all historia var kär och förtrolig — hvilken — Min röst svek mig och jag betäckte ögonen med handen. Professorn hostade, rörde på sig och teg några ögonblick. Då han talade, var det med en munvig sörlägenhet, fullkomligt olik hans vanliga sätt. — Jag ber er om förlåtelse, sade han. — Jag — jag var en åsna. Jag borde ha gissat — jag kunde ha gissat. Om jag är en narr, kan jag icke hjelpa det. Ni — ser ni, jag glömmer. Jag tänker alltid på er som nin lilla elev. Det förefaller mig alltid som om vi ännu vore i Zollenstrasse, och — och då jag ser på er och talar med er, kommer jag aldrig ihåg, att . D en d ni — om ni bure enkedrägt, skulle det